Ingen känsla av egenvärde

Har idag i flera timmar letat på nätet efter saker som handlar om känslan av egenvärde.

Önskar det fanns någon site som gav tips på tekniker för att stärka sin känsla av egenvärde även när man, som jag, inte har någonting att vara stolt över eller glädja sig över kvar. Men jag hittar ingen.
Varför är sammhällsatmosfären så hård och kall och ovälkommnande för?

Varför har folk så svårt att acceptera och uppskatta andra människor?

Trots att jag känner mig så oönskad och värdelös som jag gör, så älskar jag ändå andra människor. Kanske låter konstigt eller motsägelsefullt. Men jag skulle kunna vända ut och in på mig själv för att få en annan person, nästan vem det än vore, att må bra med sig själv. Medan jag själv känner det som omöjligt.

De enda saker jag hittar handlar om att stärka sitt självförtroende och självkänsla i bemärkelsen att känna sig själv och sin egen karaktär eller att komma till insikt om hur bra man faktiskt är jämfört med andra egentligen. Typ, "jag har faktiskt åstadkommit ditt eller datt" osv.
Men det förutsätter ju att man faktiskt HAR åstadkommit någonting positivt att vara stolt över..

Men det HAR ju INTE JAG...!!!

Så HUR ska jag någonsinn kunna få någon känsla av EGENVÄRDE då? När jag bara upplever att jag är till besvär, pinsamheter och jobbig för allt och alla runt omkring? Att ingen människa orkar uppskatta något hos mig för mina jobbiga krävande sidor tar över, och sidor som tilltalar folk i allmänhet saknas.

Nosse Namnlös

Jag, en mångfacetterad adhd person med dåligt självförtroende och som ofta skäms för mig själv men utan att veta, eller klara av, att ändra mig så att jag inte behöver skämmas....

Jag bara är och kommer inte undan mig själv!

Hur man än vänder sig har man ändå rumpan bak, och i mitt fall.. en blek spetsig snok fram också!

Är i yngre medelåldern och känner att jag ligger efter med allting i livet. Psykiskt och kännslomässigt på ungefär samma nivå som en 20 åring, men fysiskt och orkesmässigt är jag mer lik en ålderspensionär. Känner ofta när jag umgås med andra jag inte känner så väl, att jag är både pinsam och tråkig.

Pluggar just nu. Mina klasskamrater är alla minst 10 år yngre än mig. I deras sällskap känner jag mig bara så fel! .. Men jag är ju inte rätt någon annan stans heller, för vart jag än vänder mig passar jag inte in. Skulle vilja börja om mitt liv från början igen. Önskar ofta att man kunde börja om från början som barn igen, bara "resetta" ungefär som i en del dataspel. Bli barn igen även rent fysiskt, återfödas, reinkarneras, fast med samma erfarenheter och kunskaper kvar som jag har nu... eller.. i alla fall kunskaper... både emotionella och erfarenhetsmässiga kunskaper, så väl som intellektuell kunskap då.

Jag skämms så mycket att jag inte vill dra dåligt rykte över andra saker och sammanhang genom att offentligt erkänna mitt deltagande där! Alltså precis tvärt om anledning till varför andra undviker att berätta att de tillexempel är med i en viss sportklubb etc. Andra skäms att berätta för det är för pinsamt att erkänna kanske att de tycker boule är så himla kul. Medans jag inte vågar erkänna det för då kommer alla som känner mig veta att jag är där och då vill de aldrig gå dit. Eftersom det måste vara konstiga människor där om de är kompisar med mig..

Så jag vill för allt i världen inte förstöra klubbens möjligheter att rekrytera flera medlemmar pga mig!

Nästa tragiska sak som får mig att gråta när jag tänker på.! Alla människor har Facebook nu för tiden. Men inte jag. För jag Vägar inte ha det! Jag skulle bara få skämmas ännumer för mig själv inför andra då! Det skulle bli ännu mera uppenbart för alla bekanta som känner till mig
hur konstig och undviken jag är. Å det skulle ju göra att ännu fler skulle kunna hålla koll på mig när de vill undvika mig. Ha ännu mer tillfällen att skratta åt mina konstigheter bakom ryggen, eller när de vill, rakt upp i ansiktet på mig.

Det värsta av allt är inte att jag ofta önskar att jag kunde vara osynlig ibland och bara följa med andra utan att de stördes av mig. För det omskar jag riktigt starkt ibland. Utan det mest smärtsamma är när jag känner att de andra också önskar det så de skulle slippa bemöta mig över huvudtaget.

Jag känner mig inte värd något. Skäms att jag önskar att jag vågade försvara eller skydda mig själv någon gång. Hur kan man vilja skydda någonting som mig? Någonting som bara är överflödig eller något negativt? Ogräset som alla med rätta, givetvis bara vill bli av med?

Tänk om någon ens skulle råka se dethär jag skriver och orkade läsa igenom det? Undrar vad den personen tänker då? Orkar en sådan person alls bry sig tillräckligt för att ens lämna en kommentar?
Troligtvis inte. För den som orkat läsa igenom detta lär inte ha mycket ork till överst kvar sen.